Lokalhistoria

Otaliga fynd längs våra vattendrag vittnar om att Orsa har varit befolkat sedan stenåldern. Det stora antalet fångstgropar, som användes för att fånga älg och vildren, visar att Orsa varit ett populärt jaktområde. Fångstgropsystemet sträcker sig i princip från sjön Skattungen ner till Orsa.

Under järnåldern och det vi idag kallar vikingatid blev befolkningen mer bofast. Lämningar som hittades vid Bredåviken när kvarteret Grevinnan i Orsa centrum byggdes bekräftar detta.

I början av 1200-talet byggdes de första delarna av Orsa kyrka, men långt dessförinnan fanns sannolikt en stavkyrka av trä i socknen.

Första gången Orsa omnämns i skrift är för övrigt i ett brev till påven i Rom från 1200-talet. Brevet handlar om försäljning av jaktfalkar till påvedömet.

Orsa var länge en fattig socken. Inte minst beroende på våra kungars fallenhet för krig som plundrade byarna på unga män. De skatter som lades på bönderna för att hålla Orsa skans, en befästning vid Ore älv, bemannad långt in på 1600-talet tärde på de redan fattiga bönderna. Skansen byggdes på Karl XI:s tid.

För att dryga ut inkomsten drev byarna en föregångare till kooperativa företag i slipstensgruvorna i Kallmora. Gemensamt och efter noga uträknade regler bröt man Orsasandsten som varje gruvlag fraktade hem och formade till brynen och slipstenar i sina hackstugor. Slipstenarna såldes sedan över hela landet - ja utanför landets gränser.

Slipstensbrytningen hade en baksida. När männen satt och formade stenarna drog de i sig stendammet och utvecklade "Osskallssjukan" - silikos eller stendammslunga. När Carl von Linné besökte Orsa ett par dagar år 1734 noterar han:

"Notabelt är det at i hogkomna det eländiga folkets miserable condition, som då de bäst tänkt conservera lifwet, snarast destruera det samma. De alla, som söka sitt förnämste uppehälle genom slipstens handtering, hinna sällan öfwer 20, 30 á 40 år. I kyrkian såg man ett par grå gubbar: men man fick weta, at deras profession var skräddare och skomakare och ej att gå i grufwan."

1800-talet var en omvälvande tid i hela landet, och även i Orsa. Orsa var en fattig socken. Som i andra delar av landet reste många till Amerika för att hitta sin försörjning. Omvälvningen rörde sig också på det andliga planet. "Orsaläseriet" 1852-var en reaktion mot Svenska Kyrkan, som man tyckte avlägsnade sig från den sanna tron. Orsaläseriet leddes främst av en grupp ungdomar i 18-20 årsåldern som tog fängelsestraff på vatten och bröd, hellre än att avsäga sig sin lära. Orsaläseriet innebar att frikyrkoförsamlingarna fick fäste i bygden. I Skattungbyn i Orsa kan vi också se landets äldsta frikyrkobyggnad.

1901 förändrades även centrala Orsa radikalt. På sommaren brann hela den gamla dalabyn ner. Ödets ironi gjorde att det nyrika Orsa, som hade tidens mest moderna brandspruta men utlånad till en utställning i Gävle, när branden slog till. Då som nu samverkade räddningstjänsterna. Mora brandkår rykte ut till undsättning – med tåget. Den gamla byn inklusive det tämligen nyuppförda tingshuset gick inte att rädda.

För att bygga upp ett nytt centrum bildades ett så kallat municipalsamhälle. Det innebär något förenklat att de centrala delarna av Orsa fick en form av självstyre, för att snabbare kunna fatta de beslut som behövdes. Det nya Orsa flyttades till järnvägen, som kommit till byn 1894. Det är också det som är orsaken till Orsas något odefinierbara centrum. Den nya centralgatan, Järnvägsgatan, byggdes efter järnvägen, och där hamnade också de flesta butikerna. Orsa kyrkby är därför inte någon klassisk dalaby till strukturen utan har mer gemensamt med andra järnvägsknutar i landet.

Järnvägen förändrade Orsa på många sätt. Inte minst genom tillströmningen av folk – ett tag jobbade cirka 200 personer i direkt anknytning till järnvägen. En rad entreprenörer kom till Orsa. Birger Olsson grundade Järnbirgersimperiet med järnaffär, kättingfabrik och sågbladsfabrik (den senare byggd på revolutionära nya uppfinningar av den Orsafödde uppfinnaren Erik Timander). Anders Frelin grundade bryggerier, hotell och inte minst legendariska Frelins konditori. Vi har även haft ett par giganter inom entreprenörskap som faktiskt är barnfödda i Orsa. Albin Hagström – dragspelskungen föddes faktiskt i Orsa, precis som Gustav De Laval. Båda lämnade dock bygden i späd ålder.

1879 bildades Orsa besparingsskog, vilket plötsligt gjorde de skogar som använts till husbehov för ved och byggmaterial, oerhört värdefulla. Jordägarna i Orsa fick andelar i den gemensamma skogen efter hur mycket mark man brukade nere i Orsa. Jordägarna lyckades - med viss rätt - övertyga myndigheterna att marken runt Orsa var så mager att man borde få lite större skogsandelar än vad brukligt var. Anledningen till att besparingsskogarna bildades var bland annat för att motverka effekterna av hungersnöden och den medföljande fattigdomen på 1860-talet. Resultatet blev att Orsa besparingsskog sträcker sig utanför kommungränsen, in i Ljusdals kommun och Gävleborgs län.

I slutet av 1800-talet inleddes de så kallade dimensionsavverkningarna på besparingsskogen, vilket innebar att den mest värdefulla skogen avverkades. Dimensionsavverkningarna sammanföll med att rallarna kom till bygden för att bygga Orsa – Härjeådalens järnväg, i dag en del av Inlandsbanan.

I skogen arbetade mer än 7000 människor, ungefär lika många som idag bor i hela kommunen. De flesta av dem kom från andra orter – men pengarna stannade i stor utsträckning i kommunen, som på några år gick ifrån att vara en av Dalarnas fattigaste till en av de rikaste i norra Europa. Intäkterna gjorde invånarna också skattebefriade långt in på 1900-talet. En del av vinsten från besparingsskogen sattes in i skogsfonden som bekostade skolor, omsorg och infrastruktur under en lång tid.