Djur och husdjur
Djur är till stor glädje för många, men tänk på att du som djurägare ansvarar för att de behandlas väl och mår bra. Du ska också se till att dina djur inte stör eller orsakar olägenheter för andra djur eller människor.
När du skaffar djur tar du på dig ansvaret för att djuret har det bra och att du lever upp till de djurskyddsbestämmelser som finns. Du ska både förhålla dig till allmänna föreskrifter och till kommunens hälsoskyddsföreskrifter.
Du som bor i ett område med detaljplan behöver ansöka om tillstånd hos miljö- och byggnadsförvaltningen för att hålla följande djur:
- Nötkreatur, häst, get, får eller svin.
- Pälsdjur eller fjäderfä som inte är sällskapsdjur, till exempel höns.
- Giftorm.
Ansök om tillstånd
- Glöm inte att bifoga en ritning som visar var djuren ska hållas samt var utrymmen för vistelse och skötsel finns.
- Om du inte själv äger fastigheten ska du först fråga fastighetsägaren.
Ansök om tillstånd för djurhållning inom detaljplanerat område , 230.9 kB.
Länsstyrelsen ansvarar för djurskyddskontrollen i länet. De arbetar bland annat med kontroller av djur inom lantbruk, hästar och hundar. Länsstyrelsens kontroller utgår från djurskyddslagstiftningen.
Du ska kontakta länsstyrelsen om du:
- misstänker att ett djur inte sköts på rätt sätt,
- vill ansöka om tillstånd för många djur, till exempel många hundar eller hästar,
- vill ansöka om tillstånd för att driva näringsverksamhet med djur, till exempel hunddagis eller zoobutik.
Läs mer på Länsstyrelsens webbplats Länk till annan webbplats..
Kontakta polisen om:
- ditt djur sprungit bort
- du hittat ett djur som du tror sprungit bort
- ett djur olovligen befinner sig på din mark
Omhändertagande av döda djur
Hur du ska ta hand om ett djur som har dött kan skilja sig beroende på vilken sorts djur och av vilken orsak djuret avlidit. I vissa fall kan det krävas en anmälan för exempelvis nedgrävning. Olika regler gäller om det är lantbruksdjur, sällskapsdjur, häst, vilda djur eller slaktrester.
Hantering av döda sällskapsdjur
Begravning av döda sällskapsdjur kan ske på egen mark om det kan ske utan risk för olägenhet. Som mindre sällskapsdjur räknas till exempel hund, katt och minigris men inte häst. Välj en lämplig plats och gräv ned djuret djupt, ca 1,5 meter, så att vilda djur inte gräver upp det. Tänk på att hålla tillräckligt avstånd till vattentäkter, vattendrag, diken och granntomter.
Mindre husdjur (till exempel marsvin och hamster) kan även läggas i en försluten kompostpåse och lämnas i kompostavfallet.
Kremering av husdjur
Vänd dig till din veterinär om du vill ha hjälp med kremering av ditt husdjur.
Nedgrävning av häst kräver anmälan
Efter avlivning av en häst måste den hanteras på ett säkert sätt för att bland annat undvika spridning av smittsamma sjukdomar. Oftast innebär det att du skickar eller kör kroppen till en anläggning som är godkänd för att ta emot döda hästar.
Om du själv vill begrava en häst ska du anmäla detta till miljönämnden innan hästen avlivas. Dödsorsaken ska vara utredd. Om hästen har en smittsam sjukdom ska den inte grävas ner. Miljö- och byggnadsnämnden ska godkänna platsen och ger anvisningar för hur nedgrävningen ska gå till.
Miljö- och byggnadsnämnden tar ut en timavgift för handläggning av anmälan enligt den taxa som kommunfullmäktige har fastställt.
Anmälan nedgrävning av självdött eller avlivat hästdjur , 228.3 kB.
Nedgrävning av häst
Vid nedgrävning av häst ska du ta hänsyn till följande när du väljer plats:
- Om nedgrävningen ska ske på någon annans mark krävs tillstånd från markägaren.
- Nedgrävning får inte ske inom område med detaljplan, samlad bebyggelse, Natura 2000, naturreservat eller vattenskyddsområde.
- Om platsen för nedgrävning är i närheten av känd fornlämning/ kulturlämning, bör man i god tid innan ta kontakt med Länsstyrelsen för eventuellt tillstånd.
- Nedgrävning av djurkroppen ska ske innan förruttnelsen har börjat. Sommartid ska nedgrävning ske snarast efter det att djuret dött. Vid låga temperaturer kan en viss begränsad tid accepteras om djurkroppen förvaras på lämplig plats och står under daglig tillsyn.
- Avståndet från nedgrävningsplats till närmaste vattentäkt ska vara minst 200 meter. Närmare avstånd kan accepteras beroende på lokala förhållanden.
- Platsen ska ligga minst 100 meter från närmaste bostad, sjö, bäck eller annat vattendrag för att undvika risk för förorening.
- För en normalstor häst behövs en grav som är ca 2–3 meter bred och cirka 2,5 meter djup. Om det finns problem med rovdjur i området kan det behövas större djup eller andra åtgärder för att graven inte ska grävas upp.
- Nedgrävningen bör ske på en torr, solig plats med genomsläppliga jordlager (sand, grus eller morän). Det är inte lämpligt att gräva ner hästen i en fuktig sänka. Det är en fördel om jordlagret under är av lera eller silt.
- Nedgrävning får inte ske om grundvatten visar sig i graven. En säkerhetsmarginal bör finnas så att avståndet från botten av graven till högsta grundvattenyta under året är minst en meter.
- Djurkroppen får under inga omständigheter läggas direkt på berggrunden. Minst en meter lösa jordlager bör finnas mellan djurkroppen och berggrunden.
- Kroppen bör kalkas innan återfyllning sker. Kalkningen har en bakteriedödande effekt. Om kalkningen ska ha effekt ska det vara rikligt med kalk, kalklagret ska täcka kroppen. Vanlig lantbrukskalk fungerar bra.
- Graven ska täckas av minst 1,5 meter jord.
- Mer än en häst bör inte grävas ner på samma plats.
Ytterligare anvisningar kan komma i kontakten med miljöinspektör.
Ansvar
Den som gräver ner hästen ska föra register över vad som grävts ner, datum för nedgrävningen samt plats (karta med platsen markerad). Uppgifterna ska sparas i minst två år.
Det är alltid den som är ansvarig för nedgrävningen som ser till att nedgrävningen sker på rätt sätt och att den sker enligt kommunens anvisningar på platsen. Nedgrävningen får aldrig riskera att innebära skada på miljön och/eller människors hälsa.
Döda lantbruksdjur skickas till destruktion
Generellt gäller att alla lantbruksdjur inklusive häst som inte är avsett som
livsmedel ska samlas in för destruktion i godkänd anläggning. Det är Svensk Lantbrukstjänst som har hand om insamling och transporter i Dalarnas län.
Anmälan om hämtning ska du göra till särskild transportör som Svensk Lantbrukstjänst har avtal med. Efter överenskommelse kan transportören även utföra avlivningen.
Svensk lantbrukstjänst Länk till annan webbplats.
Djurkropparna ska förvaras så att de inte utgör en smittrisk, bland annat genom att förhindra vilda djur från att komma åt dem. De ska också förvaras åtskilt från levande djur på lantbruket.
Det är Jordbruksverket som godkänner anläggningar och ansvarar för regelverket kring hur döda lantbruksdjur ska hanteras.
Jordbruksverket Länk till annan webbplats.
Vilda döda djur och slaktavfall
Vilda döda djur omfattas inte av kravet på insamling och destruktion, under förutsättning att ingen misstanke om smittsam sjukdom finns. Vid misstanke om att ett vilt djur bär på smittsam sjukdom bör Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) kontaktas.
Svenska Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) Länk till annan webbplats.
Slaktavfall från vilt till exempel älg eller rådjur får ligga kvar på fallplatsen i skogen, gärna långt in i skogen för att inte locka in rovdjur till bebyggelsen. Lämna inte slaktavfallet i närheten av motionsspår, vandringsleder eller bostadshus. Avståndet till bebyggelse ska vara så stort att det inte riskerar att skapa olägenheter.
Slaktavfallet ska helst inte samlas ihop och tippas på ett och samma ställe i stora volymer. Rester av ben och dylikt grävs med fördel ner men tänk på att fråga markägaren om godkännande för nedgrävningen. Om stora volymer grävs ner bör nedgrävningsplatsen flyttas med jämna mellanrum.
Markägaren är alltid i första hand ansvarig för döda djur i skog och mark.
Störande fåglar
Fågellivet är mest intensivt under häckningsperioden mellan mars och juli. Under den perioden markerar fåglar sina revir och kan gå till attack mot människor.
Det är tyvärr vanligt att fåglar häckar på hustak, vilket kan leda till problem med anfall och nedsmutsning. Problemet är oftast kortvarigt, så fort ungarna är flygfärdiga flyttar fåglarna vidare till andra platser.
Det är i första hand fastighetsägarens ansvar att minska risken för störande fåglar på fastigheten. Med hjälp av förebyggande åtgärder kan man försvåra för fåglarna att bygga bon på fastigheten
Av djurskyddsskäl bör du alltid undvika åtgärder som kan leda till att fågelungar blir lämnade utan föräldrar. Skyddsjakt av fåglar ska endast ske om det anses absolut nödvändigt för att skydda människors hälsa. Miljö- och byggnadsförvaltningen gör en bedömning i varje enskilt ärende om fåglarna bedöms vara en olägenhet.
Förebyggande åtgärder mot fåglar
Med hjälp av förebyggande åtgärder kan du försvåra för fåglar att bygga bon på din fastighet. Du kan till exempel:
- Minimera fåglarnas tillgång till föda genom att inte mata fåglar för långt in på våren.
- Ta bort gamla bon och bomaterial i god tid innan häckningssäsongen börjar.
- Sätta upp rovfågelsattrapper på fastighetens tak.
- Se till att sopkärl och papperskorgar är stängda så att fåglarna inte kan komma åt innehållet.
- Sätta upp nät över skorstenar och andra vanliga boplatser innan häckningssäsongen börjat.
- Sätta upp nät, piggar, plåtar, vajrar eller andra lösningar vid tak och skorstenar.
- Sätta upp roterande och störande skyltar (vindpåverkan med störande reflexer, färger och ljud).
- Vända dig till ett skadedjursbolag för hjälp.
Om du störs av något djur ska du i första hand prata med djurägaren. Om det inte hjälper kan du kontakta miljö- och byggnadsförvaltningen. Klagomål på djur som kan bedömas som olägenheter kan vara:
- Hundar som skäller var och varannan natt och väcker närboende.
- Hundar som skäller ihållande dagtid till exempel flera timmar i sträck varje dag.
Vad är en olägenhet vid klagomål på djur?
En olägenhet är enligt miljöbalken "en störning som enligt medicinsk eller hygienisk bedömning kan påverka en människas hälsa menligt i fysisk eller psykisk mening" (9 kap 3 § miljöbalken)
På Folkhälsomyndighetens webbplats Länk till annan webbplats. finns mer information om begreppet olägenhet.